Den frågan är särskilt aktuell i omställningen till den nya socialtjänstlagen. Ambitionen om en mer förebyggande, tillgänglig och kunskapsbaserad socialtjänst innebär stora möjligheter. Men hur ser vi till att omställningen inte stannar vid nya arbetssätt, modeller och styrdokument?
Jag inspireras här av den brittiska professorn Eileen Munro och hennes analys av det engelska barnskyddssystemet. I sin rapport The Munro Review of Child Protection (2011) beskriver hon hur en stark betoning på kontroll, detaljerade procedurer och uppföljningsmått kan få oavsiktliga konsekvenser. När organisationens uppmärksamhet riktas mot att följa processer och undvika fel riskerar barnets och familjens situation att hamna i bakgrunden.
Det är en viktig påminnelse om att det som går att mäta och kontrollera inte alltid är det som gör störst skillnad. Socialt arbete handlar om komplexa mänskliga situationer. Barns och familjers behov formas av relationer, livsvillkor och omständigheter som förändras över tid. Det finns sällan enkla samband mellan en insats och dess resultat.
När metoden blir viktigare än människan
Det betyder inte att vi ska avstå från forskning, evidens eller strukturerade arbetssätt. Tvärtom behöver vi använda kunskap på ett kvalificerat sätt. Men vi behöver också fråga oss: Vad fungerar för vem, i vilket sammanhang och under vilka förutsättningar?
En metod kan ge stöd och riktning, men kan aldrig fullt ut ersätta professionellt omdöme. När vi försöker pressa in människors livssituationer i färdiga modeller riskerar vi att missa det som gör just deras situation unik. Det finns också en risk i att organisationer lägger till nya metoder och dokumentationskrav utan att samtidigt ta ställning till vad som behöver förändras eller väljas bort. Utveckling handlar inte bara om att börja göra mer. Det handlar också om det som brukar kallas fö avimplementering, att sluta göra sådant som inte längre skapar tillräckligt värde eller som står i vägen för det vi vill åstadkomma.
Tillit är en förutsättning för lärande
Om vi vill ha en socialtjänst som arbetar mer förebyggande och kunskapsbaserat behöver vi skapa förutsättningar för medarbetare att använda sin kompetens, reflektera tillsammans och agera utifrån professionella bedömningar.
Det räcker inte att uppmana människor att vara modiga och tänka nytt om organisationens styrning samtidigt premierar följsamhet framför eftertanke och felfri dokumentation framför lärande.
För mig handlar tillitsbaserat ledarskap inte om att släppa på ansvar eller krav. Det handlar om att skapa tydliga ramar, en gemensam riktning och ett klimat där det är möjligt att lyfta osäkerhet, ifrågasätta invanda arbetssätt och lära av det som inte blev som vi tänkt. Det kräver också att ledningen är nära praktiken. Inte för att kontrollera varje steg, utan för att försöka förstå vad som faktiskt händer och undanröja hinder för ett gott arbete.
Från individens problem till relationer och sammanhang
Mitt intresse för systemiska och relationella perspektiv har ytterligare stärkt min övertygelse om betydelsen av dialog och delaktighet. Människor kan inte fullt ut förstås isolerade från sina relationer och sammanhang.
Därför behöver vi vara nyfikna på fler perspektiv än vårt eget. Vad försöker barnet uttrycka? Hur upplever familjen det stöd som erbjuds? Vilka röster får utrymme, och vilka riskerar att hamna i bakgrunden?
Detta är också relevant för hur vi utvecklar organisationer. I mitt arbete med social innovation återkommer betydelsen av att människor som berörs av en samhällsutmaning får vara med och utforma lösningarna. Samma princip behöver prägla socialtjänstens utveckling.
Delaktighet är inte bara något vi erbjuder. Det är en möjlighet att få tillgång till kunskap som annars riskerar att gå förlorad.
Omställningen kräver mer än nya strukturer
Den nya socialtjänstlagen öppnar för en viktig förändring, men lagstiftning i sig skapar inte en lärande kultur. Det gör människor tillsammans, när organisationens strukturer och ledarskap ger dem förutsättningar att agera. Framtidens socialtjänst behöver därför förena forskning och beprövad erfarenhet med professionellt omdöme, relationell kompetens och människors egna erfarenheter. Den behöver följa upp resultat och ta ansvar för kvalitet, men också skapa utrymme för reflektion, återkoppling och kontinuerligt lärande.
För mig är en av de viktigaste frågorna i omställningen därför inte bara vad vi ska börja göra, utan också vad vi behöver sluta göra för att skapa utrymme för det som verkligen gör skillnad.
Strategier förändrar inte organisationer – människor gör det. Vår uppgift som ledare och utvecklare är att skapa förutsättningar där människor kan förstå, påverka, pröva och lära tillsammans. Det är så vi kan gå från ambition till verklig förändring, och skapa en socialtjänst som bättre förmår möta människors behov i en komplex verklighet.
